Oleg Kulik

© Oleg Kulik, ”Dog House”, Färgfabriken, Stockholm, 1996.

Oleg Kulik (f. 1961) är född i Kiev, där han också tog sin konstexamen 1979. Han är konstnär, curator och professor och bor och arbetar sedan många år tillbaka i Moskva. Som konstnär gjorde han sitt internationella genombrott på 90-talet och i Sverige blev han känd för sitt deltagande i utställningen Interpol på Färgfabriken i Stockholm 1996, där han framträdde gestaltad som en naken och aggressiv hund. Kulik har beskrivit handlingen som ett ”medvetet fallande ner ifrån den mänskliga horisonten”. Han ville åstadkomma en kritik av det han såg som en kris i den samtida kulturen, med ett konstruerat och överdrivet språk som skapar barriärer mellan människor. Kulik har tilldelats många priser, 1995-1996 fick han Senaten i Berlins stipendium och 2005 fick han medaljen Den hedervärda av den Ryska konstakademien. 2009 blev han invald i Ordre des Arts et des Lettres i Frankrike.

Oleg Kulik (b. 1961) was born in Kiev and graduated from the Kiev Art School in 1979. He is an artist, curator and professor and lives in Moscow. Kulik made his international breakthrough in the 90´s and became known to the Swedish audience through his participation in the exhibition Interpol at Färgfabriken in Stockholm 1996, where he exposed himself as a naked, aggressive dog. Kulik described the action as ”a conscious falling out of the human horizon”. His intention was to describe what he sees as a crisis of contemporary culture, the result of an overly refined cultural language which creates barriers between individuals. Kulik has been awarded several times 1995-1996 with the Berlin Senate stipendium and in 2005 with the medal The Worthy of the Russian Art Academy. In 2009 he was made the Officer of the Order of Arts and Letters in France.

Oleg Kulik är Friktioners huvudtalare på seminariet 14 maj på Fredens hus. Kl 14.10 Stability and Fight or Animal and Divine against Human, föreläsning och videoscrening med Oleg Kulik.

Läs Natasha Dahnbergs intervju med konstnären:

ETT KÖTTIGT, VIDRIGT, JÄTTELIKT, YLANDE ODJUR MED HUNDRA KÄFTAR

Oleg Kulik är inbjuden huvudtalarare på Friktioners seminarium Freedom of Action den 14 maj på Fredens Hus. Den legendariske konstnären, professorn och curatorn från Ryssland kommer att berätta om sin konstnärliga verksamhet samt visar video. På 90-talet blev Kulik internationellt känd när han framträdde som en aggressiv hund, bland annat på utställningen Interpol på Färgfabriken 1996. Denna artikel är publicerad i tidskriften Coras aprilnummer 2014, nr 36.

Intervju: Natasha Dahnberg, konstnär.

Jag ringer till Oleg Kulik via Skype och för att samtalet ska rulla på utan avbrott stänger vi av videobilden. Så jag sitter i min ateljé och pratar med en, om inte kvadratisk så åtminstone svart fyrkant, under mer än en timme.

Jag börjar med att presentera Cora och säger att det är en svensk feministisk kulturtidskrift som speglar framförallt det kvinnliga skapandet och att det är sällan som Cora presenterar en manlig konstnär. Oleg avbryter mig skrattande och säger ”och det är säkert första gången som ni publicerar ett samtal med en hund”.

Och visst, så är det. Oleg Kulik är den legendariske människohunden som 1996 bet publiken på utställningen Interpol på Färgfabriken i Stockholm. Hans konstaktion ledde inte bara till att konstnären blev gripen av polis, utan även till att han blev världskänd.

Jag såg performancen Den galna hunden eller Det sista tabut bevakat av Cerberus 1994 i Moskva. En väninna som jobbade på Moskvas Contemporary Art Center sa att jag absolut inte fick missa detta, det skulle bli en performance man inte skulle glömma. Jag kom när allt precis hade börjat. På den vinterbelysta gatan var det kallt och mörkt. Man såg två män i mitten av cirkeln med konstpublik, fotografer och vanliga moskvabor som stannat på den trånga och hårt trafikerade Jakimankagatan på väg hem från jobbet i rusningstid.

En av männen kunde med knapp nöd hålla fast den andre i ett koppel. Mannen i koppel var helt naken och kröp på alla fyra. Han morrade, hoppade upp på de bredvidstående människorna, vissa av dem ramlade omkull och skrek, efter detta hoppade han upp på en Lada, bilen bromsade och tutade och det var totalt kaos runt omkring.

Moskvas nittiotal var ett totalt kaos över huvudtaget, en vild kapitalism, som man brukar säga nu förtiden. Efter Sovjets fall gick de gamla ideologiska, moraliska och etiska värdena förlorade och Ryssland letar fortfarande efter nya ideal.

Performancen som visades av Brenner och Kulik 1994 var inte bara en exakt sublimering av den situation som konsten hamnat i, utan även en perfekt bild av människornas vardag.

Kulik fortsatte sedan att visa sin performance i alla stora europeiska städer, men slutade efter en resa till USA. Där hade man byggt en specialbur till honom med små gallerförsedda fönster. Besökare som ville komma in och utsätta sig för ett anfall av den vilde ryske konstnären måste ha på sig speciella skyddsdräkter. Oleg bodde i buren i två veckor, och han berättar hur han försökte skapa ögonkontakt med de nyfikna som tittade in genom gallret. Han letade i deras blickar, inte bara efter nyfikenhet, utan även medlidande.

Efter nästan tio intensiva år med denna performance och en hel rad andra, samt fotoverk och projekt som han curerade, blev det under en tid något tystare kring Oleg Kulik. Man kunde läsa att han reste runt i Asien, eller att han regisserade operor i Paris, och fick en orden av den franske presidenten. Han curerade också en och annan biennal men inte så mycket mer. Den aktionistiska konsten försvann och var nästan helt borta från Moskvas konstscen under närmare ett decennium.

Men nu har man börjat prata om en ny rysk aktionistisk våg efter gruppen Vojna och efter att Pussy Riot framfört sina provocerande verk. Så jag blev glad när Friktioners organisatörer bjudit in Kulik till det seminarium som ska äga rum under performancefestivalen Friktioner i Uppsala och som ska handla om konsten och yttrandefriheten.

Det första som jag frågar Oleg om är om han tror att ett konstverk kan påverka ett totalitärt samhälle?

Han svarar med en motfråga: Hur ska vi definiera ett konstverk?

Men sedan blir han alltmer engagerad i ämnet i fråga och till slut känns det han säger mer som en predikan än som en dialog två konstnärer emellan.

– Ja just det! säger Oleg. Om du tänker på litteraturen som förändrade vårt samhälle på artonhundratalet. Radisjtjevs reseguide som fick en hel generation att ompröva sin ställning till livegenskapen, och ta Tolstoj eller Dostojevskij. De inte bara påverkade det samhälle som de levde i, de skapade det samhälle som kom efter dem.

Jag tänker att det är märkligt att Oleg har Radisjtjev som första exempel – den ryske författare som 1790 på eget initiativ gav ut romanen Resa från S:t Petersburg till Moskva. Censuren trodde till en början att boken var en vanlig reseskildring, men i själva verket beskrev den de makabra förhållanden som många levde under, korruption och livegenskap. Författaren dömdes för sin bok till dödstraff som sedan omvandlades till tio år i Sibirien. Boken har som motto en beskrivning av dödsrikets vakthund Cerberus: ”Ett köttigt, vidrigt, jättelikt, ylande odjur med hundra käftar”. Men på 1900-talet börjar konstnärerna ta den plats som författarna tidigare hade, säger Oleg Kulik.

– Bilden får mycket större betydelse i människors liv. Visste du att Kazimir Malevitj var intendent i Kreml under några år efter oktoberrevolutionen? Bara tanken på att en konstnär hade en sådan position, gör att man förstår att konstens roll var viktig.

Pussy Riot har påverkat samhället oerhört mycket. Många av mina vänner som brukade gå i kyrkan har slutat gå dit efter Punkbön. Gruppens aktion har polariserat samhället. Många hatar dem men ingen är likgiltig.

I tider av lugn är konstnärerna inte så synliga, fortsätter Kulik. Vad är de för ena? De tjänar inte pengar, gör konstiga saker, de tycks vara kaotiska, vilket för dem tycks vara normalt. När allt runtomkring börjar brinna blir konstnärerna viktiga och synliga i samhället, säger han. På nittiotalet var det svårt för en konstnär att bli synlig, för då var allt synligt: politiken, ekonomin och vardagen. Allt var så kaotiskt och brusigt så människor med brus i huvudet märktes inte. På 00- och 10-talet har allt varit tyst, folk har blivit rädda och tysta – och nu kommer fantastiska aktionister som Vojna, Pussy Riot eller Pjotr Pavlenskij. Men Pjotr fick inte samma uppmärksamhet i media med sin aktion Fixering som Pussy Riot eftersom makten hade lärt sig. Men makten skapar också konstverket tillsammans med konstnären genom sin reaktion på konsten.

När jag var i Moskva i höstas hörde jag vilken hetsig diskussion som Pavlenskijs performance hade skapat. Jag påpekar för Kulik att alla pratade om en naken man som hade spikat fast sin pung i Röda torgets kullerstenar. Även om alla som vanligt ifrågasatte om det var konst, var alla samtidigt eniga om att alla ryssar är fastspikade av makten. Konstnärer är opinionsbildare. De väcker diskussioner, svarar Kulik på det.

– I Ukraina just nu är de politiskt engagerade konstnärerna viktigare än journalister. Man litar på dem. Konstnärer kan sänka en politiker eller leda denne till Olympen. Konstnären är en helig dåre, eller en pajas, men en konstnär är aldrig korrumperad.

Konsten befinner sig hela tiden i opposition, menar han, eftersom konsten kan visa på det som andra inte ser eller kanske inte vill lägga märke till. Därför har konstnären makt och kan påverka sitt samhälle.

Min nästa fråga ställer jag för att jag vill att Oleg ska analysera sitt agerande under performancetiden på 90-talet. Jag frågar om etiska och moraliska normer – får konstnären överträda dem i sitt skapande, hur långt kan du tänka dig att gå?

– Jag har aldrig brutit mot etiska eller moraliska normer. Men jag kan inte svara för andra konstnärer. Jag kan säga att om mitt barn gråter är det viktigare för mig än konsten. På nittiotalet var jag ett djur. Jag var en människohund. Jag började i Ryssland och rest sedan med min konst till väst.  Sedan började jag resa till öst och leta efter Gud. Jag har varit mycket i Tibet. Och det landet ligger mig nu varmt om hjärtat.

Jag frågar Oleg om hans arbete som regissör med Monteverdis Vespro della Beata Vergine 2009 och Händels Messias 2011 på Théâtre du Châtelet i Paris. Men Oleg vill inte prata om sina tolkningar av dessa djupt religiösa verk.

– Visst, sökandet efter Gud och det heliga var en viktig period i mitt liv. Men nu är jag bara en människa. Och det är allra svårast.

Han tar upp Andy Warhols utsaga om att få 15 minuter av berömmelse. Och det är sant, menar han. Konstnären som människa, som individ, börjar bli viktigare än den konst han eller hon åstadkommer. Van Goghs brev är kanske viktigare än hans måleri? Vem var han utan allt vi vet om honom från hans brev?

Det är ganska lätt att vara djur, vi vet hur man beter sig då, fortsätter Kulik. Men Människan! Hur ska hon vara? Det kunde vi diskutera i all oändlighet. Människan är en subtil existens mellan det djuriska och det heliga, slår han fast.

– Förr i tiden ville jag bli berömd. Nu vill jag inte det längre. När man gör aktionistisk konst, blir den aldrig riktigt så bra när den återges i media. Jag gjorde ett konstverk som ser ut som en stor ram till en ikon med Jungfru Maria förra året. Men den är byggd av små, små bilder av Pussy Riot. Verket fick bra kritik men absolut inte samma mediabevakning som på 90-talet. Det är sådan konst som jag försöker göra nu. Konst som balanserar mellan politisk aktivism och den konst som innebär ett estetiskt sökande.

Jag berättar för Oleg Kulik hur min tioåriga dotter häromdagen kom till mig och berättade att hon tycker att det är synd att man på nyheterna bara får höra negativa kommentarer om Ryssland. Först Olympiska spelen och nu Ukraina. Hon frågade mig hur jag mådde, när alla pratar så dåligt om Ryssland? Min sista fråga till Oleg är om han känner skam över att vara ryss i tider som dessa?

– Jag är född och uppvuxen i Kiev. Men jag har aldrig trivts i den mätta sovjetiska provinsen. Jag flydde till Moskva. Jag blev kär i Moskva. Moskva var en frizon.  Jag tycker om den mångfald som staden kan erbjuda. Den fantastiska intellektuella miljö som jag fann här på 80-talet. Jag bor här sedan trettio år och ser mig framför allt som Moskvabo.

– Nej, jag skäms inte över att vara ryss, men jag skäms ofta över att vara människa. När jag läste en gång hur engelska trupper för 100 år sedan avrättade hundratals, kanske tusen, tibetaner utan vapen, skämdes jag över att vara engelsman. Och jag säger inte det för att visa att engelsmän är lika dåliga som ryssar. När jag lyssnar på Beatles är jag stolt över att vara engelsman. Jag skickar inte trupper till Krim och vill inte att ryska soldater ska vara där. Jag skäms bara för det som jag gör. Jag som människa.