SU-EN, curator
Du började din karriär som butohdansare, med 5 års utbildning i Japan hos butohkonstnären Yoko Ashikawa och gruppen Tomoe Shizune & Hakutobo. Hur kom det sig att du blev intresserad av performancekonst?
– Jag blev berörd av det omedelbara och kompromisslösa i uttrycket. Jag blev tagen av det kroppsliga bortom estetik. På samma sätt som jag blev tagen av butoh när jag såg det första gången i Japan 1986. Ingenting annat har berört mig så mycket. Dansen kan lätt bli fången i sin egen estetik och därför kändes det viktigt för mig att hitta en till konstnärlig källa som kan löpa parallellt med min dans.
Har Butohdansen och performancekonst något gemensamt?
– Det finns en mycket tydlig koppling mellan främst Body Art och Butoh. Hijikata Tatsumi, förgrundsfigur inom butoh på 1960-talet talade ofta om att själen sitter i tekniken och om kroppen som konstobjekt. Han sade bl. a. till sina elever: ”Spring med en galnings själ.” Där fanns även en slag kroppsfetischism som också finns i mycket perfomancekonst. I båda uttryckens grundvisioner finner vi en kropp som är en egen självständig organism, inte ett verktyg för något annat. Dansaren och konstnären undersöker sin egen kropp. Inga tolkningar, inga symboler, inget mer än kroppens verklighet och verklighetens kropp.
Du brukar understyrka skillnaden mellan scenkonst och performancekonst. Varför är det så viktigt?
– Man kan välja mellan att säga att allt är samma sak eller att allt är olika. Personligen tycker jag om att ge mig in i definitioner och se vad som är lika och vad som är olika. Jag har i många år försökt etablera en förståelse för butohkroppen och att den inte fungerar alls på samma sätt som t ex modern västerländsk dans. Få lyssnar, de vill istället se butoh genom samma tolkningsfilter som den västerländska dansen. När jag är i Japan är det tvärtom. Denna friktion mellan kulturer och kontexter är intressant, men inte om man säger att allt är lika, då blir det tråkigt. Man bör också vara medveten om den slags kulturimperialism som råder överallt, och att vi endast importerar vad vi vill ha, inte hela paketet. Jag hyser starkt motstånd till att allt skall vara enkelt.
Performancekonst är en liten konstform, på gränsen till det som anses acceptabelt eller förståeligt. Konstformen vill inte vara subversiv per se, men söker inte heller en stor publik eller glamorösa premiärer. Den är undersökande och djupt personlig.
Hur uppstod idén till Friktioner?
– Det var Helen Karlsson, fd intendent på Uppsala konstmuseum, som hade en önskan att museet skulle ha en performancekonstfestival. Då jag hade ett stort internationellt nätverk kunde jag bidra med något centralt. För egen del har jag saknat en plattform i Uppsala för mitt arbete och konstnärskap. Jag arbetar mycket mer i resten av landet och internationellt. Jag behövde en konstnärlig kontext på min hemort där jag kunde andas. Samtidigt vill jag sprida den typ av spännande konst och kroppsfilosofi som jag upplever att för få får möta.
Många brukar säga att performancekonsten utvecklades på 60-talet, andra hittar rötterna i den tidiga avantgardekonsten som dadaism och futurism. Finns det några föregångare som inspirerat dig extra mycket?
– Jag hyser varma känslor för hela Fluxusrörelsen, som dock var för mansdominerad för min smak och Marina Abramovic förstås, men i princip inspireras jag bara av levande konstnärer, samarbetspartners och mina lärare.
Bland årets konstnärer kan man se en tydlig dominans från Sydostasien och Balkan. Hur kommer det sig?
– Jag tycker att de områdena är intressanta och jag har många kontakter där. Mina egna rötter i Asien är ju viktiga och början till mitt internationella nätverk grundlades i Tokyo under 1980-90 talen. Jag försöker också undvika en västeuropeisk inriktning på festivalen.
Hur tycker du att man skall agera som publik vid ett performanceframträdande. Är det något speciellt man skall tänka på?
– Konstnär och åskådare är nära varandra i samma rum. Vi brukar uppmana till en avslappnad relation. Att alla, var och en är välkommen och delaktig, också i själva skapelseprocessen. Konstverket finns inte om inte åskådare tar emot det. En slags friktion uppstår. Ibland bör man släppa på sina tolkningsmekanismer och definitivt inte utgå från textbaserad logik, psykologiska skeenden eller liknande. Man kan tänka att det är poesi eller en dröm. Ofta sker också den stora förändringen i åskådaren efter att själva konststycket är slut. Man kanske ser på sin vardag på ett litet annat sätt, kanske ser på himlen på ett nytt sätt? Kanske jag själv också är konst?
Vad är speciellt för årets festival?
– Samarbetet med Uppsala Domkyrka och temat Andlighet. Konsten är ju en av människans sätt att gå bortom det vardagliga, bortom det som kan förklaras. Vi har under arbetets gång haft många intressanta samtal med representanter för Svenska Kyrkan. Under årets festival kommer också detta tema att tas upp med medverkande konstnärer. Själv ser jag skapelseprocessen i konst som en mycket andlig process.
Jag tror också att Friktioner har börjat etablera sig bland en större grupp av befolkningen och vi har en god grund att stå på.
You started your career as a butoh dancer, with five years of education in Japan by the butoh dancer Yoko Ashikawa and the group Tomoe Shizune & Hakutobo. How did you become interested in performance art?
– I was touched by the directness in expression and unwillingness to compromise. I was struck by the sense of body beyond aesthetics, in the same way that I was touched by butoh the first time I saw it in Japan in 1986. There is nothing in comparison that has moved me in the same way. Dance can easily be caught up in aesthetics that is why it was important for me to find another artistic source that I can work with at the same time as my dance.
Has Butoh dance and performance art anything in common?
– There is a clear connection to Body Art och Butoh. Hijikata Tatsumi, the front figure in butoh in the 1960s often declared that the soul is in the technique and the body is the art piece. He often advised his pupils to run with a heart of the mad. The was also a kind of bodily fetishism. You can find the same thing in performance art.
In the early visions of both expressions you find a body that is an independent entity, not a tool for anything else. The dancer and the artist is exploring their bodies. No interpretations, no symbols, nothing more than the reality of the body and the body as reality.
You often underline the difference between performed art and performance art. Why is that so important?
– Either you can say that it is the same or you can say that it is not. Personally I like to engage in defining things and create an awareness of the similarities and the differences. For many years I have tried to establish an awareness of the butoh body, that it is not the same as western dance. People tend to ignore this and view butoh in the same way as western dance. When I am in Japan it is the opposite. I find this friction between cultures and contexts interesting, but if you say that everything is the same, then it becomes dull. You must always be aware of the sort of cultural imperialism that will never disappear. We tend to import what suits us, not the whole package. I defy that everything should be just easy to comprehend. Performance Art is a marginalised art form, often pushing the borders of what is acceptable and understandable. The performance art is not seeking subversive matters for its own sake. Nor does it ask for a big audience and fancy premiers. It is a deeply personal investigation.
How did Friction start?
– It was Helen Karlsson, former curator at Uppsala Art Museum, who aimed that the museum should have a Performanc Art Festival. I could contribute as I had an extensive international network. For my own part I was lacking an artistic and professional platform in Uppsala. Actually I work much more internationally and in other cities in Sweden. In other words I needed an artistic context in my home town, a place where I could breathe. At the same time it is my which to spread this kind of art and philosophy about the body that is known to only a few people.
Some people say that that performance art evolved in the 60s, others trace its roots to the early avant-garde art like Dada and Futurism. Are there any pioneers that have inspired you particularly?
– I have warm feeling for the whole Fluxus movement, although it had to much of male domination for my taste and Marina Abramovic of course, but generally I only learn form living artists, collaboration partners and my own teachers.
There is a cler dominans of artist from South East Asia and Balkan in this years festival, how come?
– I find these geographic areas interesting and I also have a lot of contacts there. My own roots in Asia are important. It was in Tokyo in the 1980-90s that my own international network was established. I also try to avoid a festival that is too dominated by western ideas.
Could you give us an advice how you should act as an audience at a performance. Is there something special that one should consider or pay attention to?
– The artist and the spectator are close to each other in the same space. We encourage a relaxed relation. Everyone is welcome to enter. Also in the creative process. The art work does not exist if the audience does not receive it. This is friction in a sense. Sometimes you need to hold back your interpretive mechanism and definitely not rely on text based logics, psychological processes and so forth. You could think of it as poetry, a dream or just a piece of art. The transformation often takes place within the viewer when the performance is over. Maybe you view your every day life in a slightly different way, or view the sky in a different way. Maybe I am art, too?
What is special for this years´ festival?
– The collaboration with Uppsala Cathedral and the theme spirituality. Art is a way for humans to reach beyond every day life, and the explainable. In the working process we have had a lot of interesting talks with representatives from the Swedish Church. In this years festival artists will also share their view on the topic. Myself I see the creative process as a spiritual process. I also think that Friction is becoming established for a larger audience, and we are standing on solid ground.
FRIKTIONER Internationell performancekonstfestival 